|
<<Tillbaka till inläggen
Vad ska jag göra för att inse??? 2010-02-18 23:10:07 av Anna
Han var jätte gullig när vi träffades.Och gjorde allt för att vinna mitt hjärta.Han ville snabbt att jag skulle bo med honom och hans treåriga dotter, som han hade vårdnaden om. Jag var lite skeptisk i början men eftersom relationen blev mer och mer seriös och allt bara verkade stämma mellan oss så tänkte jag att jag kanske skulle ta chansen. Jag upp min lägenhet och mitt jobb och packade jag in alla mina behörigheter i min bil för att sedan köra de 700 milen som fanns mellan oss. Jag skulle säga upp mig från mitt jobb men min chef ordnade en förflyttning, eftersom företaget jag jobbade för av en slump råkade ha sitt huvudkontor i staden han bodde. Jag hade två dagar att städa ur min lägenhet, packa och resa innan jag skulle börja mitt nya jobb. Jag minns att resan tog mycket längre tid än vad jag föreställt mig. Jag kom fram vid åttatiden på morgonen såjag tvingade åka direkt till jobbet men fullastad bil. Jag försökte ringa min pojkvän kvällen innan men jag fick inget svar. Sedan skickade jag ett medelande om när jag skulle komma med färjan. Jag trodde att han skulle komma och hämta mig, eller åtminstone några av mina grejor så att jag slapp ta med mig katten till jobbet, men tji fick jag. När jag kom fram fick jag ett meddelande att han skulle skjutsa sin dotter till skolan kl nio och därmed inte hade tid att hämta några av mina saker.
Försökte få tag på honom hela dagen men han var oanträffbar. Jag åkte direkt hem till honom och när jag var tio minuter därifrån ringde han upp mig och frågade när vi skulle träffas. Jag hade fått för mig att vårat möte skulle bli som på film, att han skulle krama om mig och vara jätteglad över att jag äntligen var där, iställer var han bara sur och butter och jag fattade ingenting. Han gick upp i lägenheten och tog med sig några av mina saker, men sedan sa han att någon måste stanna med hans dotter i lägenheten så jag var jag tvungen att bära upp resten av sakerna själv. Borde ha fattat redan då...
När jag skulle börja packa upp fann det nästan ingen plats i garderoben pga han inte hade kastat alla hans förra tjejs kläder och skor, som fortfarande stod var och tog upp plats. Jag började redan då känna mig som en inkräktare. Han hade en liten etta och hans dotter sov i hans säng och min katt flög runt och gjord oss alla nervösa. Jag kände på mig att allt inte stod rätt till men samtidigt hade jag satsat allt och var inte beredd att ge upp riktigt ännu. Jag ville inte inse att jag gjort ett stort misstag. Jag ville så gärna tro att han var precis så fantastisk som han varit innan jag flyttade dit.
Han blev mer och mer krävande. Han tyckte att jag som kvinna var den som skulle stå vid spisen. Jag försökte göra honom lycklig genom att hitta på roliga recpet och baka efterrätter och det gick rätt bra i början, tills jag insåg att jag stod i timmar och lagade mat och han knappt verkade njuta av den. Efter någon månad tyckte han att jag skulle göra mer nyttig mat eftersom han sportade rätt så mycket och jag försökte göra honom till lags. Det tog lång tid att laga mat och på kvällen var jag helt slut. Han verkade aldrig bli trött och förstod inte att jag ville sova. När jag ville gå och lägga mig förstod han inte att jag inte satt uppe och väntade på honom tills han var klar med det han skulle göra. Till saken hör att han jobbade skift och bara jobbade ett dygn (24 timmars skift) och sedan var ledig i tre dagar så han hade väldigt mycket fritid och kunde vara uppe på kvällarna. Hans dotter sov i våran säng och helst så nära pappa som möjligt och jag vaknade ofta av att jag höll på ramla ner från sängen. Några funderingar på att skaffa en egen säng till sin dotter hade han inte och när jag frågade om hon inte var stor nog att sova i sin egen säng blev han mest stött eftersom han tyckte att det var så mysigt att ha henne sovandes i sängen.
Hans ex hade enligt honom inte fått vårdnaden av sin dotter eftersom hon var "drogberoende" och inte kunde sköta om henne. Sedan kom de fram att hon har anmält honom för misshandel. ågot som han själv förnekat och naturligtvis trodde jag på honom...
Vi flyttade till en större lägenhet med fyra sovrum men hans dotter fortsatte att sova i vår säng tills jag fick nog och köpte en säng till henne och började inreda ett av rummen till henne. Hon fick ett eget rum och var jätteglad. Hans dotter började snart kalla mig för mamma och det kändes lite konstigt i början eftersom jag inte hade några egna barn och helt plötsligt blivit mamma. Allt som tiden gick fick Andres mer och mer mig att vara den som tog hand om allt i hushållet. Jag lagade mat, skjutsade hans dotter till skolan, skjutsade henne till sina träingar fyra dagar i veckan, var den som badade henne och tvättade medans Andrés fick mer och mer fritid och började var hemma mindre och mindre. De dagar han inte jobbade skujtsade han sin dotter till skolan klockan nio och sedan var han ute och sportade till klockan två då han hämtade henne på skolan. Sedan ville han att jag skulle ha maten färdig för då började hennes aktiviteter klockan fyra. Måndagar var det simning i en timme, tisdagar hade hon studsmatta i en timme och sedan två timmar av karate, onsdagar återigen simning och torsdagar återigen studsmatta i en timme och två timmar karate. Mitt liv blev mer och mer inrutat och jag hann nästan aldrig med att städa eftersom jag var tvungen att jobba långa dagar. Jag var trött och utarbetad och hur jag än försökte blev Andrés aldrig nöjd. Jag var ju lat om jag int e gjorde som han sa.
Han hade karate en timme tre gånger i veckan, måndagar, onsdagar och fredagar mellan åtta och nio. Men sedan började han stanna i två timmar för att förbereda sig för att ta fler bälten och innan han kom hem var klockan halv elva på kvällen. Vi hade knappt någon gemensam tid och när vi sågs var det alltid stressigt för antingen han eller hans dotter skulle iväg på sina aktiviteter.
Andres hade också fått för sig att vi skulle äta stenålderskost, dvs äta som man gjorde på Stenåldern, vilket i stort sett innebar att han inte ville äta mjölkprodukter, inga mjölprodukter,inga frysta produkter, och varken pasta, ris, eller potatis utan vi skulle mest bara äta kött och grönsaker. Han ville ha omelett till frukost och mitt på dagen kött och sallad eller tex en köttgryta och allt måste innehålla natruliga ingredienser, inga konserver. Nyttigt, javisst, men det tog ännu längre tid för mig att komma på roliga recept och att göra allt från grunden, dvs soppa utan buljongtärningar, tomtasås på riktiga tomater etc. och gjorde att matlagningen tog upp mycket av min lediga tid. Han blev jättearg när jag åt en yogurht och skrek åt mig att jag inte förstod att jag höll på förgifta mig själv, att det inte finns något som helst nyttigt i en yogurt utan bara fetter som lägger sig på kroppen.
Sexet skulle vara på hans villkor och det var inte ofta och blev ganska rutinmässigt. Ibland tog jag initiativet men lade ner då jag såg att han låg som en död fisk och inte verkade särskilt intresserad av vad jag hade att erbjuda.
Jag vet inte riktigt om det var all stress eller vad det var som utlösde det hela men det första som egentligen fick mig att reagera på hans sätt var att jag hade satt i min mobilladdare för att ladda telefonen under natten i ett jack i sovrummet. Andrés kom in i sovrummet och slet ut sladden och satte in sin egen laddare. Jag sa något i stil: "Va gör du?" Och han svarade surt: "Du ska alltid ladda din telefon på natten när jag ska ladda min". Jag blev jätteirriterad och slet ut hans mobilladdare och sa att han fick sätta in den i något annan jack. Då blev han sur och gick och lade sig att sova i sin dotters säng. Det jag reagerade över var nog att han kunde bli så sur för en så löjlig sak och så pass sur att han inte ens kommer och ber om ursäkt för hur han betett sig utan verkligen skulle markera att jag hade fel och skulle bli straffad.
Hans agressivitet trappades upp allt eftersom tiden gick. Efter ett och ett halvt år ungefär drog han mig i håret för första gången. Det var ent på natten och vi hade grälat om någon. Han sa att han ville sova men jag ville prata och reda ut sker och ting. Han ville inte lyssna så jag kunde inte sluta gråta. Jag grät och kände mig allmänt förtvivlad. Han sa åt mig att lämna rummet om jag skulle hålla på att gråta, så att han åtminstone fick sova. Helt plötsligt kände jag hur han tog tag i mitt hår och drog ut mig ur sovrummet medans jag skrek och grät och inte fattade någonting. Han lämnade mig i hallen och stängde sedan dörren. Jag fattade inte hur han kunnat dra mig i håret och tänke bara på hur han sett ut som att han var besatt när han gjorde det. Jag grät och grät och tittade på klockan. Den var runt två på natten. Tanken slog mig att det inte skulle vara så här i ett sunt förhållande, att han hade gått över linjen men samtidigt hittade jag på ursäkter att det var ju jag som provocerat honom med att inte gå ut från rummmet, han hade faktiskt varnat mig. Dessutom hade jag ingenstans att ta vägen, klockan var två på natten och min enda kompis bodde en och en halv timma därifrån.
Dagen efter sa han inte så mycket om det som hade hänt och när jag tog upp det sa han att jag hade mig själv att skylla eftersom han bett mig att gå ut ur rummet men jag inte gjort som han sagt. Sedan lovade han att det inte skulle upprepas även om han blev arg. Jag trodde på honom...
Andra gången han drog mig i håret hade jag en kompis från England på besök. Hon och jag hade varit borta nästan hela dagen och vi hade ätit lunch ute och haft pratat och ditt och datt och då vi kom tillbaka till lägenheten var klockan runt nio på kvällen. Jag hade ringt några gånger till min pojkvän, som inte hade svarat i mobilen. När vi kom hem satt han och hans dotter och åt middag och han var jättesur, troligast inser jag nu för jag hade varit borta hela dagen och han själv hade varit tvungen att laga all mat och köra sin dotter till träningen. Jag frågade varför han inte svarat i mobilen och han sa surt att han inte svarat för att han inte kännt för det och därför inte svarat. Jag fattade inte varför han var så sur och försökte muntra upp honom men han sa bara surt att han inte vile prata om det när hans dotter var i närheten. Hans dotter hade ätit upp och satt kvar för att titta på filmen som hennes pappa såg på. Jag frågade henne om hon kunde lämna rummet så att jag fick prata lite med hennes pappa. Hon var på väg ut då han skrek åt henne att sätta sig ner och stanna vid matbordet. Sedan tittade hon frågande på mig. Jag försökte igen, snälla Andrés, säg åt henne att gå så vi får prata. Helt plötsligt tog han tag i mitt hår och drog ut mig från köket och lämnade mig i hallen och drog igen dörren till köket. Jag grät och grät och till min räddning kom min kompis, som varit inne i sitt rum för att packa upp några av sina saker. Hon fick mig att ta de mest nödvändiga och sedan checkade vi in på ett hotell resten av veckan som hon skulle stanna.
När hon åkte hem hade jag lovat henne att inte gå tillbaka till Andrés. Jag hade till och med pratat med hans mamma och hans systrar om vad som had hänt och ingen tyckte att jag skulle gå tillbaka till honom. Jag vet inte vad det var men jag tyckte på något vis synd om honom, att ingen förstod honom, och jag visste ju att han älskade mig, även om alla mina kompisar hävdade att det inte var så. Han sa det inte så ofta men när han gjorde det lät han verkligen kär. Jag hade lovat alla, även mig själv att inte gå tillbaka till honom, men hur det än var så när min kompis åkte hem så åkte jag tillbaka till lägenheten för att hämta mina saker. Då var det kört. Alla minnen kom tillbaka om hur bra vi hade haft det egentligen. Alla dåliga minnen och att han hade dragit mig i håret två gånger var som bortblåsta. Så när han ringde mig åkte jag till hans jobb efersom han hade jour och vi pratade och kramades och allt blev bra igen.
Sedan var allt jättebra. Tills det efter en och en halv månad visade sig att jag var gravid. När jag började spy var det för att jag själv ville spy. Han blev sur över att jag inte gjorde middag till honom och hade ingn förståelse över att jag mådde dåligt.
Tills slut åkte jag hem till Sverige. Han bor i ett annat europeiskt land. Men jag kunde inte bryta kontakten med honom. Hade framförallt skuldkänslor mot hans familj, att jag "tagit" deras barnbarn och rest iväg med det. Han kom och var med på förlossningen. Det var blandade känslor. Han var helt emot epiduralen eftersom det kunde skada barnet och tyckte att vi kvinnor har så låg smärtgräns. Han skulle minsann klarat sig utan bedövning alls. Han och mamma kommer inte överens eftersom hon ser hur han behandlar mig och säger till ´honom. Det tål han inte. Hon sa bland annat att han borde ta mer ansvar för sin familj. Nu gjorde han inte det. Dagen efter jag kom hem från BB åkte han på gymet och var bori fem timmar. Jag fick laga mat och ta hand om hans andra dotter och en liten bebis. Vet hur sjukt det låter. Han sa till sin älde dotter att min mamma var en häxa som bodde ikogen och väntade på att ta sin kvast och åka iväg...
Ändp funderar jag på att åka och hälsa på honom i Mars för att hans familj ska få se våran lilla bebis. Och hoppet finns fortfarande om att han ska ändras och att han ska älska mig som jag älskar honom. Varför ser jag men kan ändå inte ta mig ur detta? Vill ju inte mista min bebis. Nu har ju jag ensam vårdnad eftersom hon är född i Sverige. Men om jag åker dit kan ju vad som helst hända. Ändå finns hoppet om att han sjka ändra sig kvar....
-------------------------------
Gå inte tillbaka! 2010-02-21 20:30:21 av Maria
Jag kan bara säga en enda sak: gå inte tillbaka! Var glad att du bor långt borta från den här mannen, att du har ensam vårdnad om ditt barn och att du har alla möjligheter i världen att skydda ditt barn! Släpp inte in honom i ditt eller barnets liv! Det skulle förstöra livet för både dig och ditt barn. För handen på hjärtat - bryr sig pappan om sitt barn? Egentligen? Ska du behöva vara den som ser till att han har kontakt med sitt barn? Nej. Skydda ditt barn i stället. Du ska inte ha några som helst skuldkänslor för att du har "stulit" barnet från honom och hans släkt. Du måste i stället tänka på ditt barn, och på dig själv såklart. Och den här mannen, Andres, kommer INTE att ändra på sig. Det är väl bevis nog att han lovar dig att inte dra dig i håret en gång till, men sedan gör det ändå. Han kommer inte att ändra på sig, hur mycket du än tror och vill att det ska bli så. Du kan inte ändra på honom. Inte ens ditt barn kan ändra på honom, tyvärr. Så var glad att du är i en såpass bra situation att du verkligen kan skydda dig själv och ditt barn från den här mannen. Jag vore superglad om jag hade varit i ett sådant guldläge! Kram till dig!
-------------------------------
tack 2010-02-25 00:15:12 av Anna
Hej!
Tack för ditt svar. Det känns redan lite bättre. Men en dag mår jag bra, nästa skit. Försöker stå emot min längtan att ringa till honom. Det är så himla jobbigt men jag vet att jag måste, om inte för mig, för min dotters skull.
-------------------------------
förstår dig precis 2010-03-23 11:17:41 av j
Jag förstår dig så väl så väl! Det jobbigaste är att försöka förstå att dessa män inte känner den kärlek och empati som jag och du gör! Det går liksom inte att förstå. Jag har barn med två olika psykopater och min önskan om att framförallt den sista som jag nyss lämnat ska ändra sig släpper inte. Det känns som att han behöver mig för att det finns ingen annan som förstår och älskar honom! Det låter helknäppt men man vill så gärna att den man älskar ska älska en tillbaka! Alla brustna drömmar,det gör så ont! Men precis som föregående talare sa så har du ett guldläge pga att han bor så långt bort och att du har ensam vårdnad...Det är du som bestämmer om han ska få förstöra ditt och ditt fina lilla barns liv eller inte!!! Jag vet hur mycket du vill och jag vet hur mycket du längtar och önskar,men du måste tvinga dig att gå vidare...Det måste jag också! Kram på dig! Hör av dig om du vill prata så kanske vi kan byta mailadress! Jag håller tummarna för att du ska orka inse sanningen och känna att du och ditt barn kan skapa er ett eget liv utan honom! Kram igen
Till sidans topp |
