|
<<Tillbaka till inläggen
Hur får man tillbaka självkänslan? 2009-08-14 15:33:51 av Tvivlaren
Hej!
Jag har under åtta år levt med en man som till en början var uppvaktande, kärleksfull, skrev dikter, bjöd på fina middagar, gjorde allt för mig..
Allt förändrades när vi fick barn. Jag gick hemma i fyra år med våra barn.. dom föddes tätt.. Jag diskade, städade, tvättade, lagade mat, tog hand om barnen. När han kom hem klagade han direkt på att jag inte hade gått ut med soporna.. Han var aldrig nöjd med mig! Jag gjorde allt för honom, jag var beroende av honom både känslomässigt och ekonomiskt.. Han fick mig att tro att ingen annan skulle vilja ha mig, så ful å äcklig som jag var. Jag blev "hjärntvättad". Varje gång vi bråkade så var allt mitt fel.. jag bönade och bad om ursäkt, fastän det var han som gjorde fel.. Det kunde gå två dagar utan att han pratade med mig.. sen kunde han komma hem från jobbet och vara hur kärleksfull som helst! Det var fruktansvärt, jag visste aldrig på vilket humör han var. När vi bråkade så stack han alltid, fastän han visste att jag hade ont av det.. har separationsångest. När jag bad honom stanna så brukade han klämma mina käkar, bända bak mina fingrar, klämma med tummen hårt på insidan av armarna.. plus att han talade om att han aldrig älskat mig.. han gjorde slut med mig.. sen gick han och var borta i flera timmar.. när han kom hem så var han tyst..
Med barnen var han sträng.. och hade orimliga krav på dom. Dom fick inte kladda med maten när dom var ett och två år gamla. Det skulle vara ordning och reda. han slängde ofta in dom på rummet om dom gjorde nåt dumt. Han skrek att han hatade mig, att jag var en värdelös fitta.. osv.. inför barnen. Han sa ofta: tig till barnen eller passa dig! Han sa att jag inte var en kvinna, inte ens en människa, att jag var ful, äcklig och luktade illa, han spottade på mig, han klagade på mig om allt, jag var ingen bra mamma..
Han hade all kontroll på pengarna.. jag hade inget.. han hade bilen.. jag kunde inte ta mig någonstans.. jag fick inga kläder.. gick upp i vikt, då fick jag höra att jag var en fet kossa..
När barnen blev lite större började jag träffa mina vänner igen.. Då sa han till barnen: mamma struntar i er, ni är inte viktiga för henne, hon har glömt hur man läser saga för er..
Tillslut gick jag ut på krogen och träffade en kille som tyckte att jag var det vackraste han sett.. Jag smälte.. vi kysstes.. inget mer.. X-et fick reda på det... det blev världens liv.. vi gick isär..
Jag hade kränkt honom djupt.. han talade om dagligen för mig att han aldrig älskat mig.. jag var en hora osv..
Hela hans släkt tyckte att jag verkade konstig.. Han fick deras empati..
Han fortsatte att trycka ner mig.. talade om att han var vinnaren.. jag var förloraren.. alla kunde se att det var han som lyckades.. han sa inget dumt om mig till sin familj, sina vänner, utan alla kunde bara se det.. Jag var fet o ful o han lyckad! sa han. Två år efter separationen så kom det fram att han gjorde illa barnen.. utredning startades och den blev jobbig.. jag smutskastades och målades fram som en svag mamma.. hade legat inne på psyket.. han var ju så framgångsrik.. ingen trodde på barnen..
Skolan har gjort anmälan.. men den har han oxå pratat bort...
Han psykar mig fortfarande genom att låta sin flickvän ta stort ansvar för barnen.. han säger till barnen att hon är deras mamma.. barnen är 9 och 11. Han sätter barnen i olika aktiviteter utan att fråga mig först.. Han ger mig inte info han har fått från skolan.. Han och hon går på träffar där utan mig!
Jag kommer inte vidare i mitt liv.. känns som att jag har fastnat i hans bild av mig.. ful fet och värdelös..
Jag har ett förhållande men det funkar så där.. mycket tjafs.. jag mår ju inte riktigt bra..
Har fått flytta en del gånger pga yttre omständigheter.. det talar han ofta om för mig.. tjafsen med pojkvännen får han reda på av barnen och påtalar.. sonen talar ofta om för mig att pappa är såååååå kär i xx.. dom hånglar jämt och tungkysser varandra..
Jag känner mig misslyckad.. dottern har han slutat göra illa.. hon gör nämligen som han säger.. sonen däremot gör han fortfarande illa.. Jag har dokumenterat allt genom åren, men varken soc eller familjerätten har hjälp mina barn..
Sonen vill bo mer hos mig, men vågar inte säga det till pappa.. "då kanske pappa tror att jag inte älskar honom".. pappas nya har sagt till sonen att han inte får säga något i skolan om pappa för då kommer han aldrig mer få träffa pappa.. för då kommer han i fängelse...
Jag vet att mina barn är trygga hos mig.. det är här dom får alla utbrott.. jag ger dom massor av kärlek.. gränser.. och min tid.. vi gör mysiga utflykter ihop osv.. men ändå känner jag mig så värdelös i jämförelse med exet.. han har hus, volvo, sambo, åker utomlands, till fjällen.. osv..
jag har ont om pengar... får köpa allt till barnen.. han köper ingenting till dom.. vi har dom varannan vecka.. jag tvivlar så på mig själv.. är han en psykopat? Han verkar så normal..
-------------------------------
Ja 2009-08-14 21:09:17 av Maria
Ja, av det du skriver att döma så är han psykopat. Det är inte dig det är fel på! Att socialen och familjerätten inte har kunnat hjälpa dig förvånar mig inte alls. Jag har ännu inte hört om någon som lyckats få den hjälp de behöver från dem. Jag har själv försökt flera gånger, men förgäves. Bra att du har dokumenterat. Du skulle kanske försöka få igång en vårdnadstvist? Polisanmäl också om barnen berättar att pappan har gjort dem illa, eller om du ser misstänkta märken. Jag känner igen så mycket av det du skriver. Det är läskigt att det finns så många obehagliga psykopater där ute som bara tillåts skada folk hur som helst.
-------------------------------
hm 2009-08-14 23:16:23 av Ensamma mamman
Att få tillbaka självkänslan går men tar lite tid. Ett bra sätt är att upptäcka att man inte är ensam , att fler har varit utsatta för psykopater och att man känner igen sig. Då är det lättare att förstå att man inte är värdelös. Att få stöd av människor som förstår hur det är hjälper mycket och har fått mig att få tillbaka mycket av min självkänsla även om jag vacklar ibland. Tyvärr som sagt tidigare så är det svårt att få hjälp av socialtjänsten men vänd dig till en kvinnojour de har oftast mer erfarenhet av detta. Det är hemskt hur en del bara kan få fortsätta ånga på utan att någon någonstans sätter stopp. Jag är inne på en andra vals i tingsrätten om vårdnad och umgänge och det är hemskt med en psykopat i andra änden. Men jag tänker aldrig ge upp för barnens skull, jag tänker fortsätta kämpa ända tills någon verkligen lyssnar och inser hur verkligheten verkligen ser ut. och kan se bilden bakom lögner och undanhållande av sanningen. Att dokumentera allt och samla på sig bevis kan hjälpa + att anmäla och signalera till socialtjänst när något händer. Helst så vill man ha så lite som möjligt att göra med en psykopat men det är ju omöjligt när man har barn tillsammans. blir arg när jag hör hur detta får hända och hur liten kunskapen är om detta hos myndigheter.
-------------------------------
Jag vill gå vidare och hitta min inre styrka 2009-08-15 14:48:59 av Tvivlaren
Tack för era svar!!
Att gå vidare med en vårdnadstvist är uteslutet. Var i kontakt med en advokat i samband med den fyra månader långa utredningen på soc. Kvinnan som gjorde utredningen lyssnade inte alls på mig och gjorde en hel del tjänstefel..:( Hon skrev inte med det förskolan sa att barnen hade berättat för personalen i utredningen bla. När jag påtalade det, så kontaktade hon förskolan igen och dom sa samma sak igen. I utredningen stod det sedan: Mamman har pratat med personalen och fått dom att ändra sin uppfattning. Så ena sidan framställdes jag som en svag mamma som inte kunde sätta gränser.. å andra sidan så var jag en person som kunde påverka förskolepersonalen.. Hmm.. det rimmade dåligt! Det var som att leva i en mardröm.. och är fortfarande till viss del.. Min son slog sig själv med stora tjocka böcker i huvudet och hotade att döda sig själv med en kniv. Han mådde riktigt dåligt.. hade mardrömmar på nätterna.. jag fick bärhålla honom.. han hade så mycket ilksa mot sin pappa men den riktade sig mot mig istället.. han skrek att han vill döda mig.. att jag var värdelös, ful och äcklig.. min dotter började kissa ner sig, hon fick eksem på armarna.. på bup fanns ingen hjälp att få.. pappan sa att han aldrig hade gjort illa barnen och jag sa tvärtom.. så svaret på bup blev: Vi kan inte hjälpa er utan ni måste samarbeta annars är era barn här hos oss om fem, sex år! Väldigt lätt att samarbeta med en person som bara trycker ner en och får en att må hur dåligt som helst.. som dessutom gör illa ens barn!!!
Barnen berättade allt för soc tante i slutet av utredningen.. och då fick pappan till viss del erkänna att han kanske var lite hårdhänt.. men han slätade över det hela och sa att han skulle ta hjälp av sina släktingar.. Ja, det var hans släktingar som ringde till mig och sa att jag var psykiskt sjuk.. Ja, jag hade under en och en halv månad legat inne på psyket.. jag trodde ju på allt exet sa om att jag var en psykopat och dålig mamma, värdelös, ful..osv.. Ja, en av släktingarna skickade ett hotfullt vykort till min pappa, barnens morfar.. så dom här människorna skulle alltså barnens pappa ta hjälp av.. dom som han inte hade erkänt för vad han gjort.. Jag önskade hela tiden att han skulle få hjälp att hantera sin ilska.. men icke.. det kunde man inte tvinga folk till var svaret! När jag tog kontakt med advokaten så fanns det inget att göra.. utredningen var så vinklad till hans fördel.. jag skulle kanske förlora.. det vill jag inte riskera..
Barnens pappa kommer inte kunna göra barnen så illa så länge till, min son blir större o större..
däremot så binder han dom till sig genom att säga att han blir ledsen om dom inte vill bo hos honom... dom tycker synd om honom och vill bo hos honom för att inte göra honom ledsen..
När jag skriver så kan man ju tro att han är en fruktansvärd person.. men han har en annan sida.. en otroligt charmig, rolig, underbar sida.. och det är så svårt att tro att han är psykopat när han sätter den sidan till.. mot mig gör han inte det längre.. jag ser bara den onda sidan.. men mot barnen är han otroligt kärleksfull och lekfull.. en rolig pappa.. och sen en elak pappa nästa stund.. jag vet att barnen älskar sin pappa otroligt mycket.. men det har funnits stunder som min son har sagt att han önskar att han hade en annan pappa, en sån som min pojkvän.. en pappa som alltid var snäll.. att han älskar mig mer.. men inte vågar säga att han vill bo mer hos mig..
efter den sista korta utredningen där anmälan kom från skolan.. så började exet köpa leksaker till min son.. fina kläder, han byggde koja osv.. allt för att fjäska.. min son berättade allt för mig.. och han var såååå glad.. men nu är allt som vanligt igen.. och sonen har fått blåmärke i armvecket när pappa har nypt honom..
när den första utredningen på soc var så tyckte inte soc tanten att det som barnen berättade var misshandel.. han knackade barnen hårt i huvudet med knogarna, hotade med att räkna till tre, han låste ute dottern i trappuppgången om dom inte åt för han stod inte ut med gråten, tog sonen i nacken och hårt i öronen..
Han har oxå lämnat barnen själva när dom var små.. när vi levde ihop.. dottern tre fick passa lillebror ett och ett halvt.. när pappa skulle till affären.. detta hände vid flera tillfällen.. dom fick leka själva ute nära vägen när dom var fyra och två och ett halvt.. oansvarigt tyckte jag, men då blev jag kallad hönsmamma!!!
Jag fasar för alla träffar i skolan, skolavslutningar osv.. jag går alltid själv och han har med sig tjejen.. dom är så omtyckta.. dom pratar och står i.. och jag blir hela tiden lurad att tro att han är normal..
När går det över.. när kan jag få bli lycklig? Han får hus, sambo, förlovning, barn osv.. när är det min tur.. jag behöver inte ha allt det..men jag vill bli nöjd och känna att jag duger som mamma och människa.. Han verkar ju behandla den nya bra.. det kanske var mig det var fel på? tvivlen finns där..
-------------------------------
Tror inte att han behandlar henne bättre 2009-08-15 17:01:30 av Maria
Jag tror absolut inte att han behandlar sin nya tjej bättre. Hon är säkert så manipulerad och hjärntvättad just nu att hon tror att allt är som det ska. Och med största sannolikhet är det bara en yta som visas upp. Det ska se ut som det perfekta förhållandet. Men sedan ser ingen vad som händer när de är själva, bakom stängda dörrar. Var det inte så i ert förhållande också? Jag tycker väldigt synd om den här nya kvinnan som ännu inte har kommit underfund med att något är fel. Hon har en lång och fruktansvärd resa framför sig. Din historia är hemsk och jag vet inte vad jag ska ge dig för råd mer än att dokumentera allting för att få större trovärdighet, och att ta stöd av andra människor som förstår ditt problem. T.ex. här! Du behöver helt klart hjälp med att arbeta upp självkänslan igen och att röja undan alla tvivel när det gäller vem skulden ligger hos; dig eller honom. Det är inte dig det är fel på. Om du ska orka kämpa mot den här mannen är det nog där du ska börja, tror jag.
-------------------------------
Du har rätt 2009-08-15 17:56:07 av Tvivlaren
Hej, Maria!
TACK än en gång för dina svar.. Jag tror att du har rätt angående att han behandlar sin nya tjej dåligt.. det är bara det att jag inte ser det.. bra dagar tänker jag att ränderna inte har gått ur.. men sämre dagar så tänker jag att: Åh, vad bra dom har det! Så kära dom är!" Alla kompisar och våra familjer tyckte att vi var det "perfekta" paret och det var ingen som trodde på att han hade en ond sida.. min familj trodde mig först när mina barn började berätta vad han gjorde mot dom.. jag läser det du skriver.. och tror dig.. men sen sätter tvivlen in igen.. hans nya verkar starkare än vad jag var.. å andra sidan så var jag "stark å självständig" när jag träffade honom.. han såg upp till mig.. han drogs till min värme och min kärlek.. har en tendens att ge för mycket.. har ibland fått höra av omgivningen att jag är för empatisk för mitt eget bästa.. jag behöver absolut jobba på min självkänsla.. och gör det genom kbt som jag nyligen har startat med.. jag vill verkligen komma vidare och bli starkare så att jag finns som stöd för mina barn.. dom märker av att jag blir ledsen när dom berättar om den nya bebisen eller att pappas flickvän är så söt och fin.. hur kär pappa är och hur mycket han älskar henne, hur han köper en ny bil åt henne när dom fick barn (jag fick inte ens låna våran rishög) jag gråter inte inför barnen, men dom märker att jag tycker att det är jobbigt att höra.. jag vill inte bli en bitter människa.. jag vill komma över det han gjort och må bra för mina barns skull... finnas för dom när pappa inte är snäll.. jag vill gärna ringa mina barn då och då men jag pallar inte att prata med honom.. blir nästan alltid ledsen.. barnen får inte ringa mig när dom är hos honom.. ibland så springer jag på mina barn när dom är på väg till skolan.. då är dom annorlunda.. avstängda.. dom är inte så livliga utan annorlunda.. dom blir alltid glada.. han gör inte dottern illa mer.. men hotet finns där hela tiden.. hon vågar inte bråka hos pappa.. sonen gör han fortfarande illa, men inte lika ofta.. han vet ju oxå att hotet finns där hela tiden.. nu i sommar var dom två veckor hos pappa och sen två veckor hos mig.. den första veckan var dom arga, bråkade och skrek.. sen blev dom som vanligt igen.. varje vecka som dom kommer är dom bråkiga och arga i två dagar.. sen lugnar det sig.. sen blir dom oroliga dagen innan dom ska åka.. det är väldigt hårda regler.. dom ska bädda, klä på sig, borsta tänderna och äta havregrynsgröt innan halv sju varje morgon.. dom får aldrig tjafsa eller bråka för honom.. dom ska uppföra sig vid matbordet och äta det han tycker.. allt på tallriken.. det ska ALLTID vara välstädat på rummen.. det önskar jag oxå. men det lyckas inte alltid så bra!! barn är barn..
duschar dom mer än tio minuter så tar han dom hårt med tummen på insidan av armen..
Jag oroar mig ständigt över hur barnen har det..
-------------------------------
Tips och råd 2010-02-08 12:33:35 av Marie
Kan säga dej minst En sak! Han är psykopat! Utan tvivel.
Har läst allt du skrivit samt andra som svarat dej. Visst jag kan också säga att jag förstår dej, vet hur det känns o.s.v. Det tröstar för stunden. Tips och råd är det som är mest intressant. Det jag kan råda dej är att se framtiden, har du några intressen för ngt gör det, promenera, gör det DU känner för :-D På så sätt skapar du ditt eget liv och du kommer på så vis få bättre självförtroende.
Jag tror en psykopats "svaghet" är personer som har bra självkänsla. Du är som jag tolkar det, forfarande fäst vid honom tråkigt men sant :-/ Du funderar mkt på han och henne. Men det är seperationsångest du fortfarande har och det kan ta jättelång tid innan det går över. Och speciellt med tanke på att du har en charmig m.m. psykopat du har med att göra och försöka "lämna i ditt huvud".
Men ni är separerade och så kommer det ju vara. Så istället för att grubbla så snälla för din egen skull, tänk på dig själv. Du har säkert jättemånga fina sidor, en helmysig tjej! Han föll ju för Dig en gång i tiden så nåt måste du ju ha som får en psykopat att dra dig till sig, vilja skaffa barn med dej. Men otur som du haft, med en just psykopat...
Tror inte han och hans tjej har det superbra. Men se det såhär också, du trivdes inte i förhållandet (förstår det till 100 milj % ) men denna nya kanske finner sig i att "psykas ner", sköta det mesta o.s.v. Men det får bli hennes "tråkiga" liv inte ditt. Så försök se framåt vad Du vill göra. Nåt du drömt om som du inte kunnat göra tidigare kanske? Vad som helst liksom. Allt är också "lättare sagt än gjort", jag vet...
När du känner dej trygg med dej själv ska du se att du kommer må så himla mkt bättre. Visst är livet orättvist, hus sambo,barn m.m. Men ibland kan jag undra om det verkligen är det som är det mest fantastiska här i livet. Tror livet har mer än så att erbjuda. Men som sagt, glöm inte att detta är liiiiite av mina funderingar, tankar, tips och råd. Och jag är så ledsen att du fått träffa dej på en psykopat..., jag har allt tampats med en jag med en gång i tiden.
Jag tror också barn stannar hellre hos en person som de känner sig trygga med i slutändan. För hur skulle man själv resonera tro? Pengar är inte allt, vet jag också av egen erfarenhet. Om inte annat så är DU mamman, och ingen i hela världen kan ersätta den rollen som just du har. Barn säger så mkt som kan såra, inte alls kul..men jag tror inte de menar det innerst inne. Sa massa dumma saker till min mamma som jag egentigen inte mena. Fast jag erkände det aldrig förstås. :-S
Sen när jag läser det du skriver så ser jag att han fortfarande "psykar" dej. Faktiskt. Han trycker ner dig och höjer upp sig själv som den bästa. Så gör inte en normal människa. Helst vill han se dej död för han vill inte se dej resa dej upp. Bli en trygg, stabil, varmhjärtat, stark människa. Det är som en förlust för psykopater tror jag som sagt. Att man skiter i dem totalt och fixar sitt eget liv och mår bra. Äkta måbra känsla dock.
Och man hamnar ju i en sån sits förr eller senare också, även "nomala" förhållanden som tar slut måste gå vidare. Men som sagt igen,,,svårare att gå vidare med ett x som är psykopat.
Ta din tid!
Mvh. Marie
Till sidans topp |
