<<Tillbaka till inläggen

Kärleken är störst! 2009-06-30 22:21:21 av Liv

Va? Äntligen, äntligen kan jag komma i kontakt med andra som har levt och har barn med en psykopat. De som inte delat denna erfarenhet kan inte förstå hur det är. Jag slet mig loss för snart fem år sedan efter ett mycket destruktivt förhållande som slutade i tre års sjukskrivning med diagnos utmattningsdepression. Vilket inte allt är konstigt med tanke på vad jag var med om under tio år. Lögner, manipulation, känslokyla, svartsjuka, kontrollbehov, social utarmning, förtal, nedvärdering, brutna löften satte förstås sina spår. Sammanhanget såg jag inte då, inte förrän jag på eget initiativ åkte bort från hemmet i tre veckor (rehab) och där mötte kärleksfulla, friska människor. Då förstod jag att det var så jag ville leva mitt liv - att få vara precis den jag är - och att vara helt accepterad. Bara det att prata om livet i stort och smått, skratta, gråta, vara arg, våga leva, drömma - kort sagt få utrymme att bara vara... Det kändes som en frälsning. Dagen jag skulle hem hämtade herr x mig. Blodet isade sig i mina ådror när denna \"reptil\" dök upp på denna accepterande plats. Att han var psykopat var så uppenbart. Jag bestämde mig då att jag aldrig mer, inte en dag till skulle leva mitt liv såsom jag dittils hade gjort. Ett stark beslut som jag har hållit. Separationen var en mardröm, men jag förblev stark tack vare min tro på kärleken. (Tja, det låter kanske som jag blev religös....och på sätt och vis är det nog så fast någon gud i traditionell mening är det inte - jag tror helt enkelt på livet och att kärleken är störst!) Jag lever nu som lyckligt gift med en fantastisk man. Vi har fått ett sladdbarn, han är 10 månader. Den här gången har jag njuuuuuutit av graviditeten och småbarnstiden. . Men, han finns där. Det är ett jobb att inte falla ner i känslomässiga dalar när han spelar ut sina kort.... Visst jag (vi) får jobba med de sviter jag fortfarande dras med som t ex brist på tillit till andra människor. Kärleken är störst!

-------------------------------

Stor tröst 2009-07-01 22:07:53 av ensamma mamman

Det är en stor tröst att prata med andra som har varit med om liknande händelser. Det går inte att förklara hur det är för någon som inte har upplevt detta på nära håll och ingen kan förstå ...alla svek och lögner, brist på empati och känslokyla. Att hela tiden sjunka ner i djupa dalar pga vad en fd man hittar på ...men det går att jobba med det. Förut kunde han se till att förstöra livet för mig i långa perioder men med stöd och insikt så har jag lyckats förkorta den tiden rejält. Visst får han mig fortfarande ur balans en kort stund men jag tänker inte tillåta att han fortsätter att kränka mig och försöker få mig att må så dåligt att jag inte kan fungera. Har slösat bort så mycket tid och mått så dåligt. Det är en stor styrka att äntligen inse vem man har att göra med, och få kraft hur man kan lära sig att skydda sig och barnen så mycket det bara går från psykopaten. Den här sidan blev ett sånt skydd för mig, att äntligen inse att jag inte är onormal, att mina tankar och känslor inte är fel utan att det faktist finns fler som har levt och lever i samma elände som jag har gjort. Tillsammans och med stöd så blir vi starkare. Innan så fick han mig alltid att tro att han faktiskt hade bättrat sig och blivit annorlunda. att det var mitt fel allt som hände. Han lyckades alltid skyla över alla problem så att jag blev boven och använde mitt stora hjärta och min förmåga till empati för att att skydda sig själv. Men nu vet jag. Han blir aldrig botad och det är bara nya lögner han kommer med. När han för en tid sedan satt i rättsalen och blåljög och målade upp en bild av sig själv som inte existerar då insåg jag verkligen hur sjuk han verkligen är. Det läskiga är hur dessa männisor kan dupera myndigheter och folk runt omkring. Men jag har varit med så länge nu att jag inte köper eller tror på vad han säger.Det ger ett övertag och får mig att orka och läka såren inuti. Men det är som du säger det är svårt att lita på männikor runt omkring om man är inte samma person som innan. Ett skydd för mig är att ha människor runt omkring mig när jag måste träffa honom. Som kan höra det han säger och jag försöker att få socialtjänsten att få en inblick i hur han beter sig. Genom att använda anteckningar, dokument på tidigare händelser och männisor som kan vittna om hur det har varit och är idag. Jag är inte ensam att ha råkat ut för denna man och ett bra sätt att skydda sig på är att luska ut hur sanningen ser ut och alltid vara steget före så att man kan slå hål på hans lögner på en gång.

-------------------------------

Förstår dig! 2009-07-03 15:52:30 av Maria

Hej! Jag förstår så väl din känsla av att kunna njuta av graviditet och småbarnsår. Jag har upplevt samma sak; har nu en tvåårig dotter tillsammans med min nuvarande sambo. Det är en så underbar och befriande känsla att kunna njuta av det föräldraskapet och aldrig oroa sig för värre saker än någon förkylning då och då. Aldrig den där oron över hur hon mår eller hur hon blir behandlad av sin pappa. Och så behöver jag aldrig lämna bort henne. Vilka självklarheter, kan man tycka, men jag vet hur det är att vara med om det motsatta. Min son, som är åtta år, är mitt ständiga orosbarn.
 

Till sidans topp